Maddes blogg

När jag vände blad i almanackan idag började jag gråta, skriver alltid upp saker som ska hända osv.
Imorgon skulle vår son kommit till världen, usch det känns så konstigt. Jag har inte ens klarat av att gå till kyrkogården sen begravningen. Förstår egentligen inte varför, men tror att jag är rädd för att bryta ihop när jag väl kommer dit. Men ändå bestämt att gå imorgon och sätta lite blommor, och trotsa min rädsla.

Detta stjärntecken har kallats för de två fiskarna sedan äldsta tider. Neptunus, den föränderliga egenskapen och vattnets element kombineras här och ger som främsta och starkaste egenskap att vara anpassningsbar och känslig. För fisken är det inre känslolivet mer verkligt än den yttre världen som ibland ter sig hård för honom.

Den känsliga naturen gör fisken mottaglig för andra, ibland till den grad att han verkar sakna egna åsikter. Han hjälper gärna andra, och detta är han väl lämpad för. Hans empatiska egenskaper gör honom ofta till en god vän eller älskare. Liksom tvillingarna är han något av en intelligent dubbelnatur.

Det finns ett djupt rotat behov att fly bort hos fisken. Både känslomässig och fysisk flykt är nära att tillgripa. Det har inte med feghet att göra utan är mer en undermedveten drift. Flykten kan ta sig uttryck i konst, inåtvändhet eller psykiska gåvor. Det finns en Neptunuskoppling till hav, drömmar och sömn.

Element: vatten Kvalitet: föränderlig Polaritet: negativ
Nyckelord: Neptunus, inspiration, lättpåverkan, medkänsla, humanism, sömn, flykt och elfenben.
Positiva karaktärsdrag: vänlig och receptiv.
Negativa karaktärsdrag: slarvig och hemlighetsfull.
Människokroppen: fötter och tår.

År 2009 kommer jag defenitivt komma ihåg så länge jag lever. Det har hänt så himla mycket saker så det är skrämmande. Och det är inte direkt några roliga och positiva saker , nej nej.
Bara död och sjukdomar i stort sätt. Jag fattar inte vart världen är på väg.
Det första kom som en stor chock och det värsta jag har varit med om, att förlora något man sett fram i mot så mycket. Finns säkert de som tyckte det var lika bra..det vet jag att det gör och ni är inte värda ett skit i mina ögon nu kan jag tala om. Visst åsikter kan man ha men för det första kan man hålla det för sig själv och för det andra kan man ju undra om det hade varit "lika bra" om det var ni själva som gick igenom det. Ska komma ihåg det i framtiden.

Just nu är hela fyra stycken allvarligt sjuka som står mig nära, under loppet av en månad. Det är riktigt skrämmande tycker jag. Nästan aldrig någon som varit direkt dålig på det sättet så långt som jag kan minnas sen kommer allt som en stor smäll med flera stycken på en gång istället. Man känner sig så maktlös när man inte kan hjälpa.
Men ni vet att jag håller tummarna för er och hoppas och hoppas..

fick jag glömma iaf.. sitter här nu medan Andreas ligger bredvid Nova. Hon vill inte sova alls ikväll , lite jobbigt när man är helt slut själv och helst av allt bara vill krypa ner under täcket och stänga av några timmar.
Det slår aldrig fel alltså *S*. Men synd om henne att det är såhär nu, hon har ingen feber eller nåt men ändå är det något konstigt. Kanske kan vara växtvärk? eller trots?Jag vet inte.. Finns så himla mycket som kan spela in.
Det händer  så mycket i deras små kroppar hela tiden när de växer och allt.

Satt och  funderade förut på hur jag vill att framtiden ska se ut..svårt sånt där men på ett sätt borde man nog planera lite, eller iaf försöka. Tänker ju inte sitta i det här läget resten av livet iaf. Börja plugga kanske? Försöka få nåt vettigt jobb? Ta körkort? gud jag vet inte alls var jag ska börja.
Just nu känns det som att hela världen står still..iaf på arbetsfronten. Finns inte mycket alls att söka, och det som finns har de så mycket krav så det får man väl inte ändå. Sorgligt usch. visst timvikarie kan man ju bli men hur roligt är det i längden att aldrig veta månad till månad vad man får i lön och hur mycket/lite man får jobba osv.
Men men får ta mig en redig funderare och se vad jag kommer fram till.

Nu låter det som att lilltjejen somnat där inne med pappa iaf..och låter som han somnat där med hahaha.

"Man tänker oftast mer på det man förlorat än på det man har,varför är det så?"

Det man förlorat är ju ingenting man kan göra något åt, det är redan borta.
Det man har finns ju fortfarande och går att påverka.
Konstigt det där, jag tycker att man ska vara rädd om det man har och ta vara på tiden man får
med alla , för det kommer den dagen när man förlorar det med,  av olika anledningar.
Livet går ju vidare, men frågan är om man hänger med och lever livet eller om man
bara flyter med och låter det bli som det blir.  Jag har nog "levt" i det sistnämnda större delen
av mina år men va fan är det så kul? Jag vill ta vara på livet och verkligen leva..det är faktiskt skillnad
på att leva och att leva.

Usch, inatt hade jag en dröm där jag drömde att fem stycken av mina kindtänder var lösa och sen lossnade.
Har drömt liknande drömmar två gånger i mitt liv innan och då har någon i min närhet gått bort..först min morfars syster sen vår son..=(  Hoppas innerligt att det inte händer något med någon nu igen efter denna dröm. 

Känner just nu att allt börjar falla på något vis..måste ta tag i allt jag gått och intalat mig själv så länge.
Men det händer aldrig..blir bara att man säger "jag ska göra de..och det..och det" men sen tar det slut liksom.
Tappar motivationen. Men nu ska jag banne mig ta tag i det. Bestämt att 1 augusti då är det upp till bevis ..ger mig själv en utmaning. Att ställa om mitt liv.  Ska sluta röka och börja träna ordentligt igen och bara köra på det. Inget ska få komma i vägen, vill bara ha de gjort. Plus att det gamla inte får komma ikapp mig. Bara tänka framåt helt enkelt..det som hände igår, det var igår..idag är en ny dag. önska mig lycka till =)

Jag tycker personligen att vi som är unga mammor är väldigt starka och modiga som vågar stå för dem vi är trots kommentarer och nedvärderande blickar från höger och vänster.
Blev själv gravid när jag var 16 år och födde min dotter när jag var 17 år..idag är hon snart 3 år gammal och livet hade inte kunnat vara bättre. Att behålla henne trots allas åsikter och moralpredikningar  är det bästa jag gjort i hela mitt liv och är så stolt att jag vågade göra det. Jag har vuxit och blivit en mycket starkare person och jag och min dotters relation är toppen bra. Så ni som är eller ska bli föräldrar vid "tidig" ålder, stå på er, gör inget mot er egen vilja utan följ er egen väg.
Folk säger att man förlorar så mycket om man blir förälder vid ung ålder..vadå förlorar? Jag tycker inte man förlorar någonting, däremot vinner man massor! =)